Pilgrimerna’s Blog

Igår fick vi fatta vissa beslut.
Vattenreningspumpen var ju trasig så P fick ringa och se till att de skickar en ny. Det skulle kunna ligga en och vänta på oss imorgon i Uskavi. 
Dessutom har jag blivit så illa affekterad av bromsbett att jag svullnat upp ordentligt här och var, särskilt en vadmuskel som spränger för varje steg jag tar.

Jag har hunnit glömma att jag är allergisk mot bromsar eftersom jag knappt sett en broms på åratal.
Här finns en drös av dem… 10 bett om dagen är inget konstigt. Hualigen…

Jag tog helt enkelt telefonen och ringde en god vän som bor bara några mil bort från där vi stannade i Nyberget – goa B.
Hon kom och hämtade oss med hjälp av en granne som först körde oss till apoteket där ett inringt recept på antihistamin låg och väntade.
Så vi fick sova i riktigt hus inatt och äta riktig mat och umgås med mysiga människor! Vilken familj! Och en härlig vovve har de oxå. Som gärna ligger och svalkar sin päls medan kylskåpsdörren är öppen.

Så skjutsade  B tillbaka oss dagen efter till Uskavi där vi  väntade på att reningsverket skulle dyka upp och spelade lite minigolf under tiden.
Jag ska inte berätta vem som vann, då blir nog P sur…

Kom vattenreningsverket? Icke… Nu blev det till att snabbt bestämma hur vi skulle göra. En dag back redan och nu är det helg emellan till nästa postleverans. Hm…
Snälla B kom och hämtade oss igen och körde oss den här gången tillbaka till Nyberget där hon hämtade oss igår. Så gullig är hon

Från Nyberget till Uskavi är det bara en dagsetapp, men vi har bestämt att gå den på 2 dagar.
Det kan vara lika bra med tanke på att antihistaminet gör mig riktigt seg och svullnaderna har fortfarande inte lagt sig ordentligt.
Dessutom har P fått rejäla skavsår på sina hälar så även han behöver ta det lugnt.
Så vi traskar väl så nätt.

Nu har vi i alla fall fått en vilodag på kuppen och sådant bör det ju finnas utrymme för även om vi inte planerat in det.
Det kan bli svårt nu att hinna med 287 km på mina 16 dagar, men det får väl helt enkelt gå som det går.
Fånga dagen – det är ju halva grejen med att vandra.
I alla fall för mig. 

Igår avslutade A sin vandring efter 2 dagar. Hon gick drygt 3 mil och det tycker jag var tufft jobbat – Applåd till henne!
Vi gick först 4 km fram till Gillersklack där vi rastade en stund på gräset.
Sista biten dit gick upp, upp, uppför och var rätt tröttande. Men fram kom vi.
Då var jag först.

Sedan mot nästa stopp vid Olovssjön var P långt före och A och jag gick flämtandes sista vägen över en lång spångbro längs järnvägen och glodde på ödlor och annat grodigt som rörde sig under de stundtals nedfallna brädorna.

Väl framme hade P redan hunnit bada och vi var inte sena på det heller, särskilt inte A som flög i med kläder och allt och låg sedan och guppade i det sköna vattnet en stund.

Detta hade vi längtat efter…

A hade vid det här läget redan ringt efter hämthjälp så några kilometer längre fram kom de räddande änglarna och undsatte den utmattade vandraren och jag fick packa om och bli ett par kilo tyngre med maten som sällskapet hade lagrat åt mig dessa första dygn.
Å andra sidan återfick jag nu även mina utlånade vandringskäppar

 P och jag vandrade i alla fall vidare till Djäkens bygge där vi slog läger istället för att fortsätta upp för en brant backe. Det hade vi sannerligen inte lust med just då…
På denna plats låg en badplats med ungdomar och barnfamiljer, men lite avskilt intill ett vindskydd slog vi upp våra tält och hade sedan tillgång till riktiga toaletter. 
Sådant är lyx när det väl händer

Vi fick sällskap vid tälten av en glad man med Systembolagskasse som trugade i P två öl och en 7jäkla snaps som P under ett obevakat ögonblick hällde ut på gräset. Hoppas det inte dog…
Denna dags etapp slutade i alla fall på 17 km.

Idag har det – förutom den första sega uppförsbacken… –  varit en hiskelig bergochdalbana. 
Först rastade vi vid Stjärnfors som hade ett litet trevligt fik som inte hade öppnat när vi kom men som efter ett telefonsamtal tog emot oss en kvart innan.

Det var taxamt med kaffe och glass med trevliga människor.
Vi tog tillfället i akt att även här utnyttja äkta WC.
Längs leden står det ofta WC på små skjul som innehåller torrdass.  Jag vet inte riktigt hur de tolkat bokstäverna…

Ps nyinköpta vattenrenare har gått sönder och naturligtvis är vi törstigare än någonsin idag. Vi måste lösa detta på något vis för vi har verkligen ingen lust att släpa på flera liter vatten extra med tanke på allt annat vi bär på. 

Högsta punkten idag var på 381 meter där det fanns ett utsiktstorn.
Det låter ju inte så vidare värst högt, men med dryga 20 kilo på ryggen så kändes det som Kilimanjaro (säger bara någon som aldrig varit där…) i alla fall.
Där höll vi båda på att storkna. Hade det inte varit för vattenbrist så hade vi baske mig slagit läger i tornet för natten…

Två höjder till så var vi till slut framme vid Rasbackstjärn där det blev ytterligare ett bad med kläder på. Smart att tvätta allt samtidigt lixom. Eller så var det möjligen så att jag helt enkelt inte orkade klä av mig…
Det blev 17 km även denna dag. 
Och jag måste säga att jag är snopen över stigarnas “oframkomlighet”". Det gäller verkligen att se sig noga för var man sätter fötterna någonstans.
Det är kanske inte undra på att jag känner mig så matt efter så korta dagsmarscher.

Det är dags att rapportera om vandringen i Bergslagen tänkte jag.
Här är saxat ur dagboksanteckningarna dag 1…

27:e Juni

Igår kördes jag av sambon upp till Kloten.
Vi hade all packning stuvad i motorcykeln och det var med nöd och näppe allt kom med eftersom jag även hade packning med åt A…
Det kändes konstigt att inte få köra själv vilket jag ju gjort de senaste 2 säsongerna.
I alla fall så kördes det lite fel mot slutet och vi blev en halvtimme senare än det var tänkt, men det gjorde inget för  de andra var oxå sena.
P hade gått fel när han skulle ta sig från järnvägsstationen i Kopparberg så han var fortfarande någon mil från Kloten när vi fick kontakt.
Faktum är att vi körde om honom drygt en halvmil innan fast eftersom han numera är snaggad och inte långhårig och dessutom hade pausat utan ryggsäck när jag såg honom så kände jag inte igen honom… 
Vi körde även om mammas bil med henne, guben, A och lilla N sista sträckan *vink vink*

 När vi väl kom fram visade det sig att det var lägerskola med assyriska barn tvärs över vägen. Under kvällen ekade orientaliska toner fram över nejden. Jag tyckte det var trevligt, men blev ändå lättad när musiken stängdes av vid 23…

A delade tält med mig vilket när jag slog upp tältet och tittade lite noggrannare på det kunde ha blivit ett problem. Förvisso är det ett 2-mannatält, men det har öppningen på sidan vilket inte är så smart om båda är nattkissare… Som tur är så visade det sig att bara jag är det
I vilket fall som helst blev det ändå rätt trångt med oss och alla våra saker. Jag kan inte helt rekommendera Lightent 2 för 2 personer med mycket packning. Det borde finnas mera space utanför sovdelen till saker. Peter tält var bättre på det viset – gott om plats.

Nåväl.
Första kvällen avlöpte lugnt och trivsamt. De som skjutsat oss åkte hem och vi började förberedelserna, testade vattenreningsverket och tvättade oss i sjön.
Den ena änden på pumpen gick sönder. Det blir till att stoppa ned hela pumpen i sjön för att pumpa, men det får väl gå det oxå.
Peters fantastiska hopfällbara mjukhink var praktisk men svårfylld. Han välte ut renat vatten två gånger innan han lyckades komma upp med 10 liter…

På morgonen anträdde vi vår vandring kl 10.10.
Två cyklister startade samtidigt med oss och vi återsåg dem en gång när vi gjorde uppehåll vid Åbostugan.
Terrängen här är mestadels svårforcerad och inget jag rekommenderar för nybörjare.
Jag känner mig inte speciellt vältränad som mestadels legat på sofflocket efter fotoperationen i våras, men jag har ju gått långt förr. Peter oxå. A har ju aldrig gått liknande sträckor, men hon kämpade på bra ändå.
Stigarna är ofta smala och fulla med stenar och rötter.
Dock är här välmarkerat med orangemålade ringar runt träd och blå pekande skyltar vid vägskäl så man behöver sällan tveka om vart man ska gå.

Vi hade tänkt gå hela vägen till Gillersklack vilket är dagens första etappmål, men vi slog läger redan 4 km före vid ett vindskydd invid en sjö.
Då har vi ändå gått i 8 timmar, avklarat 17 km och är svettiga och trötta.
Vi har pausat kort 2 gånger och lite längre 2 gånger och  nu är vi bara hungriga och slut.
Vi ser över våra fötter och konstaterat att vi alla fått skavsår.
Jag har dock bara lite, lite så jag sätter pappersplåster på de skavda ställena och hoppas det räcker.
Peter och A har större blåsor och jag råder dem att ta hål på dem så de torkar ut eftersom vi ska gå så långt, precis som jag lärde mig under vandringen mot Santiago.
Det gjorde stor skillnad för mig den gången så jag kommer att fortsätta följa de råden. Det, jodtvätt  och plåster som andas. 
Jag kan oxå konstatera att fotoperationen i våras har gjort susen! Det gör inte längre ont under själva trampdynan! Detta verkar lovande
Bon apetit!